Sibirisk katt
Sibirisk katt är en storvuxen kattras från Ryssland av samma typ som norsk skogkatt och maine coon. Hanen kan väga mellan 6 och 8 kg, honan något mindre. Likt många stora kattraser utvecklas den långsamt och är inte helt fullvuxen förrän vid 5 års ålder. Den sibiriska katten klassas som semilånghårig och ska ha en välutvecklad krage och svans, hårtofsar mellan tårna och god öronbehåring. Pälsen består av en tät underpäls med längre täckhår som är vattenavstötande och känns något hårda vid beröring. Pälsen brukar vara betydligt längre på vintern än på sommaren.
Alla färger och vita tecken är tillåtna av FIFe och de nordiska independentklubbarna utom maskade, choklad- och lilafärgade. Det finns dock en maskad variant, Neva Masquerade.
Det har hävdats att katten är hypoallergen (mindre allergiframkallande). Inga säkra fakta för detta föreligger ännu men många allergiker kan ändå vittna om det.
Temperament
Den sibiriska kattens sätt att jama låter inte som andra katter. Den har också en förmåga att morra likt en hund om den blir arg. Många menar faktiskt också att den sibiriska katten är så nära man kan komma en hund, utan att det faktiskt är en hund. Detta beror förmodligen på att den sibiriska katten är mycket människokär och gärna följer sin ägare överallt. Den vill vara med överallt och är mycket nyfiken. I övrigt är det en aktiv katt som anses vara intelligent och läraktig. I Ryssland används den exempelvis ofta som cirkuskatt.
I övrigt finns det många ägare till sibiriska katter som vittnar om att rasen har en förkärlek för vatten. De leker gärna nära eller i vatten och det finns även anekdoter som berättar om katter som frivilligt simmar en sväng om tillfälle bjuds.
Historia
Ursprungligen befolkades Sibirien av nomader, fiskare och jägare och den Sibiriska Katten härstammar enligt många från de ryska immigranter som under 1700-talet tog med sig katter när de flyttade till Sibirien. Sibirien är inget jordbruksland och katten var ett älskat husdjur och behövdes inte i första hand till att hålla råttorna borta från sädesmagasinen.
Så småningom, kanske tack vare inblandning av lokalt förekommande katter eller det tuffa klimatet, så utvecklade katterna en lång, tjock och vattenavstötande päls. Det hårda livet formade dem till utmärkta jägare. Långt ifrån Europa utvecklades dessa katter till en frisk och härdig ras där endast de starkaste kunde klara sig i det bistra klimatet.
Så småningom kom rasen tillbaka över Uralbergen till Moskva och St. Petersburg och kattklubbar uppmärksammade under 1980-talet den enastående rasegenskapen hos den Sibiriska katten som unik. Rent genetiskt sett har dessa katter varit åtskilda från europeiska katter i mer än 100 år. I och med glasnost och Berlinmurens fall öppnades gränserna mot öst och Sibirierna började spridas i Västeuropa. Rasens härkomst kan ses från två olika vinklar; dels den planerade aveln och uppfödningen som började i St. Petersburg 1987, dels den historiska benämning i det forna Ryssland på stora, långhåriga katter från de östra delarna av landet som Sibirier.
Redan i slutet av 1800-talet omnämns den ryska långhårskatten i utgåvan av Harrison Weirs "Our Cats"!
Det dröjde dock innan den Sibiriska Katten etablerades som raskatt utanför Ryssland. 1997 godkändes rasen av Fédération Internationale Féline d´Europé (FIFe) och fr.o.m. 1998 fick rasen certifikaträttigheter.
Redan 1992 importerades de första Sibirierna till Finland, men det dröjde ända till år 2000 innan 10 Sibirier importerades till Sverige.
Källa:
